Jag vet av erfarenhet att jag är en fruktansvärt imponerande fyllefilsof. Hjälp vad man förstår de djupa meningarna i livet bättre med ett par bira eller grogg i buken. Och man börjar känna sig världsvan med välsmort munläder.
Sen att det kanske inte är så i verkligheten, åtminstone inte den nyktra verkligheten är en annan femma.
Men jag kan nu stoltsera med att jag har gjort en enastående upptäckt. Inte nog med att jag är en fenomenal fyllefilosof. Nu har jag blivit en extremt duktig icke-rökare filosof. Mitt uppe i mina värsta abstinens-panik-ångest besvär då det vrider sig i magen och tårarna sprutar. Det är då jag får mina mest upplysande och mest filosofiska uppenbarelser. I stil med sådant som folk vetat imånga hundra år, men som ändå är riktigt stort och nytt för mig.
Som exempelvis häromnatten höll jag som bäst på att somna och får sån panik orsakad av rök-snusabstinens(med största sannolikhet i all fall). Och jag konstaterar efter mycket filosoferande och diskuterande med en Patrik som inte alls var på humör för att dividera med mig att människan lever för lite i nuet. Vi planerar konstant. Hela våra liv är ett konstant planerande. Är det någonsin man gör något och bara njuter av just det man gör? Eller? I så fall är sådana tillfällen mycket sällsynta för mig i alla fall. Men jag är inte heller som andra människor som är ett snäpp framåt i planerandet. Utan jag ska ju alltid dra allt till exteremiteter och är fyrtioelva steg fram.

Suck..

Nu tappade jag tråden. Men jag hade en riktigt bra slutkläm på det här inlägget egentligen, men det har jag tappat bort någonstans mitt i alltihopa.

// Martina