Alla drömmer vi om lyckan som om livet hade blivit fel. Varför? Är inte där vi är, just här, just nu egentligen livet? Vad är det man går runt och planerar för, väntar på, är rädd för? Allt det här kan ta slut imorgon. Det är sånt man aldrig vet. Sen får man ju visserligen inte vara dumdristig. Risken finns ju att livet inte är slut imorgon. Men man tar nog som regel aldrig för mycket risker.

Jag vågar för guds skull till och med inte ens sätta den lilla tjänstepension jag har på ett medelrisk konto. Finns ju en chans att jag vinner på det, men jag skulle ju även kunna förlora. Varför är man så rädd att förlora? Varför klamrar vi oss fast vid ting som om de skulle säga vilka vi är? Att jag har en dator, gör det mig mer än någon annan som inte har det? Är egentligen inte dem utan en massa överflödiga grejer dem som egentligen är sig själva?

Man definierar sig via vad man jobbar med, hur gammal man är, vart man bor och vart man växte upp. Jag är en undersköterska som bor i en liten stad och kommer från en by i skogen. Definierar det vem jag är det minsta? Kan någon ens någonsin få en hint om hur jag är som person? Inte undra på att människan generaliserar. Generellt sett är "folk därifrån idioter" och "folk som arbetar med det och det är bäst". Någon annan som känner igen vad jag svamlar om?

Ni får ursäkta, jag blir filosof på nätterna.

Tina - Hobbyfilosof ;)