Ni får ursäkta den (jag hoppas) temporära bristen på bilder. Min stackars kamera har utvecklat alldeles egna fötter och knatat iväg på helt egen hand, jag lovar, den sitter i något hörn och hånskrattar över mina tappra försök att hitta den. Det tar mig till att jag tycker kurra-gömma är en taskig lek. Framförallt när den som letar (jag) inte är med i leken från början, och den som gömmer sig (kameran) bara kan sitta på något gömt ställe och hånskratta åt den stackarn som letar. Heter det ens kurra-gömma? Eller heter det kunna-gömma? Det borde ju vara mer logiskt med kunna-gömma. I och med att den som gömmer sig ska ju bevisa att den faktiskt kan gömma sig.

 

Strunt samma, jag känner att tankarna virvlade iväg en del där. Hur eller hur. Kameran är försvunnen så därav bristen på bilder.

 

Jag hade egentligen något jag ville skriva och berätta om, men efter mitt filosoferande över min försvunna kamera får jag motvilligt erkänna att jag inte för mitt liv kan komma ihåg vad det var jag ville skriva om egentligen. Är inte det lustigt? Att man kan vara precis på väg att säga/skriva något. Och i samma sekund som man tänkte det, är det borta. Och då brukar folk i sin okunnighet säga "- om du glömde det, så var det nog inget viktigt". Jag ska be att få tala om att allt jag säger är viktigt. Oavsett om det är min lösning på världssvälten eller min analys över hur kaffet smakar. Så det så...

 

Puss hej