Ingen är lycklig.

 

Detta konstaterade jag när jag stod nu i godan ro och diskade klockan 4 på morgonen. Jag stod och funderade på det här med avundsjuka. Att man vill ha det som någon annan har. Att man tycker att det är orättvist, man förstår inte varför andra kan ha sådan tur. Och de som har den turen, de är avundsjuka på de som har det ännu bättre än dem, och de är avundsjuka på de som har allt överflöd man kan tänka sig (börjar ni ana ett mönster). Och då slog det mig, den som har allt, den avundas "den enkla människan". Det är sant, för det har jag sett på tv.

 

Genom detta kan jag alltså konstatera att ingen är lycklig. Alla som skriver att de är helt lyckliga och helt tillfreds med livet, de ljuger. För detta kan inte vara sant. Man avundas alltid någon. Och om man nu är så lycklig att man inte avundas någon. Ja, då har man mål man vill uppnå i livet. Så då är man ju trots allt inte HELT lycklig för än målet är nått. Och att jag konstaterade detta, det gjorde mig faktiskt helt lycklig. För tillfället. För det kan man faktiskt vara. Man kan vara helt lycklig i en viss situation. Helt nöjd just där man är. Men, förr eller senare hinner de små (och stora) problemen ifatt. Och då är man inte HELT lycklig igen... Anledningen till att jag började filosofera över det här är för att jag stör mig faktisk, jag vet inte varför, på människor som enbart är superlyckliga på ytan hela tiden. Sådana människor tröttar ut mig. Jag mår dåligt i deras närvaro. Då jag vet att jag inte ens kan fejka en sådan extrem lycka. Och därför gjorde det mig glad när jag konstaterade att ingen är lycklig.

 

Är det någon som greppar vad jag svamlar om?