Det är lite så det känns faktiskt, det känns som om jag bytt ut mitt liv mot något bättre. Men samtidigt någon annans. Jag jobbar inom barnomsorgen nu, på ett fritids 20h/vecka. Jag trivs som fisken i vattnet. Men det sorgliga är att jag inte kommer att få vara kvar. Jag har inte rätt utbildning. Och jag känner ärligt talat inte för att sätta mig i skolbänken i fyra år till med studieskulder för att bli fritidspedagog eller förskolelärare. Kan det inte finnas en enklare väg till fast jobb och trygghet?

Jag söker fortfarande alla jobb jag kommer över, men konkurransen är hård idag. Men det är väl bara att gilla läget förmodar jag.. Får filosofera över detta på vägen till jobbet ;)

Puss hej