Jag har i princip så länge jag kan minnas försökt skylla mitt obefintliga bloggande på allt från romantik och festande till jobb och studier. Egentligen är väl ingen av dem en lögn, men jag kan väl säga att jag är en människa som är van vid att hålla mig upptagen. Ibland lyckas jag till och med hålla mig så upptagen att mina närmaste börjar skrika och gasta på mig att den ökända väggen är närmare än vad jag tror.

 

De som känner mig vet att jag är ambitiös, JAG vet att jag är ambitiös. Oavsett vad jag tar mig an så måste jag i mitt eget sinne klara det med bravur. Guldstjärna i kanten och högsta betyg, inget annat duger. Jag vet dock inte riktigt var jag har fått detta ifrån. Pappa har tendenserna, men han har aldrig pushat mig så hårt. Mamma är alltid stolt oavsett vad man gör ;)

 

Jag har väl haft ett par år nu som har varit hektiska och har väl kanske aldrig riktigt landat innan jag har tagit mig an nästa uppförsbacke. De senaste åren i allmänhet och detta år i synnerhet. Jag började ju som bekant året med en separation från min älskade Mulle, ska vi kanske säga meningsskiljaktigheter, det låter så där lagom diplomatiskt korrekt. Jag spenderade de kommande två månaderna att sova där jag fick rum, och det blev i ganska olika ändar av länet jag bor i vilket gjorde att jag körde väldigt mycket bil. Toppa detta med halvtaskig ekonomi och att jag studerade en vidareutbildning som gjorde att jag pendlade upp till Stockholm var och varannan vecka med flyg så kan man ju ganska säkert säga att redan där har jag ganska mycket på mitt bord. Men det slutar inte riktigt där. Jag tog mig ju som sagt an utbildningen i Stockholm i samma veva som en av mina kollegor slutade (vikarie fanns ingen), detta gjorde att vi blev en man kort på jobbet och jag var borta titt som tätt. Resultatet blev oändliga mängder jobb för mig att komma ikapp med. Dessutom hade jag i denna veva två stycken elever att lära upp på jobbet.

 

Som om det inte vore nog precis innan tentan på vidareutbildningen så sticker jag utomlands i två veckor, för att sedan komma hem och göra tentan direkt (ska observeras att jag klarade den med bravur utlandsresa till trots). När jag väl kommit hem och även ganska frekvent under våren festade jag mycket och hade en stor social umgängeskrets som krävde mycket av min tid. När jag väl någorlunda landar och hittade mig en (högst temporär) pojkvän började mitt nästa projekt. Vid det här laget var vi i full fart på jobbet att arbeta ikapp och lära upp den föregående kollegans efterträdare. Jag blev också då som nästa projekt lärare för två kurser på utbildningen som jag själv gick ut förra året. Jag kan säga att jag ändå har klarat detta helt okej, rent kunskapsmässigt och eleverna gillar mig.

 

Men problemet började komma när jag insåg att jobba 130 % efter ett x antal hektiska år var kanske inte ett bra recept på den bästa mentala hälsan. Jag började glömma saker, tappa humöret, jag låg i fosterställning i soffan och grät var och varannan kväll för att allt jag gjorde var att jobba och sova (jag hann peta in en måltid här och där). De få stunder jag satt ner och tog det lugnt visste jag att jag skulle få lida för det så fort jag började jobba igen. Ångesten var ett faktum varje gång jag unnade mig en ledig stund. Fördelen med mitt vanliga arbete är att man stämplar in, gör sina timmar och sedan går man hem och är ledig. Med lärarjobbet som dessutom krävde ordentligt mycket jobb på hemmaplan blev det liksom aldrig riktigt så. Lönerna var härliga, men jag lade oändliga mängder tid på att rätta diktat och planera lektioner. Jag var tvungen att styra om hela veckoplaneringar bara för att unna mig tiden att utöva mitt intresse med bugg, men detta blev till slut bara ett stressmoment det med. Jag började känna mig mer och mer matt för varje dag som gick. Jag grät och pratade med mamma och Mulle (just det ja, jag och Mulle har hittat tillbaka till varandra och är tillsammans igen, jippie!) som desperat försökte få mig att förstå att det var inte min organisatoriska förmåga det var något fel på utan alldeles för hög arbetsbelastning och att om jag inte gjorde något skulle det troligen gå väldigt illa med långvarig sjukskrivning som följd.

 

Det tog dem ett par veckor, men till slut så lyssnade jag och har nu sagt upp mig från läraryrket. Jag har tre veckor kvar att avsluta en av kurserna och sedan har jag bara en liten del kvar till jul. Efter detta ska jag jobba som det var meningen. Mitt vanliga jobb och när jag går hem ska jag vara ledig. Mamma påminde mig lite fint om att det var ju hela anledningen till att jag utbildat mig till medicinsk sekreterare. För att jag skulle kunna vara LEDIG när jag kom hem, vad hände? Okej mamma, jag lyssnar. Jag ska vara ledig, Jag SKA BARA avsluta det här först, men på en betydligt mycket mildare nivå än tidigare ;)

 

Detta inlägg skriver jag främst för att mamma vill ha långa inlägg att läsa och frodas i samt för att jag tror det kan vara ett bra sätt att blicka tillbaka på hur illa det var påväg att gå om jag hade drivit mig själv ännu längre. Jag är på väg att varva ner nu, men det kommer ta tid. Jag känner ständigt att huvudet inte riktigt är med längre och att jag har den här stresskänslan i maggropen som inte riktigt vill ge med sig. Men det kommer...sakta men säkert...

 

Nej nu är det dags för mig att sova...

 

Godnatt!