Optimisten i det här fallet är jag, och optimisten säger att nu kan det f-n inte bli värre. Då skriker pessimisten att joho då, det kan det.

 

I dag är jag låååångt ifrån munter. Jag har varit lite småtäppt i näsan när jag är liggande ett gäng dagar, kanske till och med veckor. Detta är dock ett helt normalt symtom på graviditeten, slemhinnorna svullnar upp. Ett par dagar har jag varit lite småöm i halsen när jag vaknat, men det har gått över så fort jag rest mig ur sängen och fått i mig lite vatten.

 

I dag däremot. I dag när äntligen mamma ska komma hit för första gången på jättelänge så har jag med största sannolikhet blivit sjuk. Jag vaknade i dag och hade fruktansvärt ont i halsen, nu två timmar senare har jag fortfarande väldigt ont i halsen. 

 

Det är väl inte så mycket att gnälla över egentligen, men någonstans så känner jag ändå att jag har mått tillräckligt dåligt, tillräckligt länge, utan att behöva drabbas av förkylning eller vad det nu är. Det lustiga är att jag har inte varit i närheten av någon som är sjuk alls. Dock är det väl så i och med att immunförsvaret är sämre att Mulle har släpat med sig något hem som inte har gjort honom sjuk men drabbade mig.

 

Nu ska jag försöka få tag i MVC och dubbelkolla att jag får ta mina vanliga förkylningskurer och sedan ska jag försöka få tag i mor och se om hon fortfarande kan tänka sig att komma hit och hjälpa mig sy om min gravidkudde så länge jag håller lagom avstånd.