Det svär jag på..

Jag har haft en väldigt upptagen dag. Gick upp ur sängen vid tolv inatt. Varit vaken sen dess. På morgonen åkte vi in till Kalmar och fixade en sladd till älsklingens bilstereo. Sen var det dags för husvisning, måste erkänna att det var inte mycket att hurra för utseendemässigt. Och det var definitivt inte värt 700 000 kr. Men det kan nog vara värt det om man får ner priset en hel del. Men det blir mycket att göra.

Sen var det dags att hjälpa pappa och klippa det där åbäket till häck. USCHA, tycker inte om den. Men peppa, peppa. Det gick faktiskt fort och smidigt idag. Sen åt vi lite pizza med mor och bror samt åkte till buggen och dansade. Efter detta trodde jag i mitt stilla sinne att det skulle vara lugnt en stund. Tji fick jag, vi åkte till Emanuels föräldrar och hjälpte till med fönster. Eller snarare Emanuel hjälpte till med fönster och jag satt och huttrade, gäspade och gnällde om att det var kallt. Man ska inte ta bort fönster när det är 4 grader varmt ute. Det blir väldigt kyligt inomhus då ;)

Var faktiskt riktigt skönt att träffa mamma igen idag, hon var med på husvisningen. Jag har saknat henne och haft total mamma-nojja ett par dagar. Vi hann dock inte prata så mycket som jag hoppats. Funderar på att åka upp till oskarshamn nästa vecka på fredagen, dagen innan tant-festen. Så jag hinner ha lite qualitytime med lilla mor...

Nu är jag redigt trött och förbi, men hjärtat mitt skulle ta en power-nap inna jobbet. Och för att han inte ska försova sig så får jag vara uppe och sen väcka honom..

Nej, dags för kaffe...

Något slog mig..

Alla drömmer vi om lyckan som om livet hade blivit fel. Varför? Är inte där vi är, just här, just nu egentligen livet? Vad är det man går runt och planerar för, väntar på, är rädd för? Allt det här kan ta slut imorgon. Det är sånt man aldrig vet. Sen får man ju visserligen inte vara dumdristig. Risken finns ju att livet inte är slut imorgon. Men man tar nog som regel aldrig för mycket risker.

Jag vågar för guds skull till och med inte ens sätta den lilla tjänstepension jag har på ett medelrisk konto. Finns ju en chans att jag vinner på det, men jag skulle ju även kunna förlora. Varför är man så rädd att förlora? Varför klamrar vi oss fast vid ting som om de skulle säga vilka vi är? Att jag har en dator, gör det mig mer än någon annan som inte har det? Är egentligen inte dem utan en massa överflödiga grejer dem som egentligen är sig själva?

Man definierar sig via vad man jobbar med, hur gammal man är, vart man bor och vart man växte upp. Jag är en undersköterska som bor i en liten stad och kommer från en by i skogen. Definierar det vem jag är det minsta? Kan någon ens någonsin få en hint om hur jag är som person? Inte undra på att människan generaliserar. Generellt sett är "folk därifrån idioter" och "folk som arbetar med det och det är bäst". Någon annan som känner igen vad jag svamlar om?

Ni får ursäkta, jag blir filosof på nätterna.

Tina - Hobbyfilosof ;)

Jobbarhelg..

I helgen har jag jobbat 14 - 22 bägge dagarna. Var inte alls munter över att jobba det passet idag. Jag missade min älskade bugg. Tur nog gick älsklingen så att han kan visa mig vad vi fick lära oss. Men tydligen var det bara ett nytt utsläpp på en tur som vi redan kunde. Övriga tiden höll de bara på at repetera det vi fick lära oss sist för att vissa inte var där förra gången... Morr. Tycker det är dumt av dem att slösa kurstid på att repetera övningar. Då får de fasen ta och pallra sig till träningen på tisdagar och be lärarna visa dem där!!!!! Nackskott..

Ikväll efter jobbet när jag slutade vid 22 så hade min älskling redan hunnit åka till sitt jobb så jag åkte med hem till far och bror och kollade på två avsnitt Big bang theory. Var riktigt skoj att titta på det igen. Mycket trevligt. Och lite kaffe fick jag med :) Och sheldon är ju klockren. BAZINGA!!

Nej, nu ska jag nog titta lite desperate houswives. Jag vet, illa!




RSS 2.0