Snart ett år!!!

Senast jag skrev på bloggen var i februari, i februari! Vad hände?
Jag kan inte påminna mig om vad jag har gjort all denna tid. Den bara flyger fram i ett rasande tempo. Dagarna flyter fram, ena stunden känns det som om dagen aldrig ska ta slut (Läs: Melwins gnälldagar), andra dagar känns det som om jag inte hinner mer än gå upp och äta frukost innan det är dags att sova igen.

Avseende sömnen så har det förstås blivit mycket bättre och jag känner mig inte längre som en vandrande zombie. Gossen började sova hela nätter mer regelbundet efter att han blivit 7 månader. Och nu är det inte alls ofta han behöver hjälp med att somna om på nätterna, då och då, framför allt vid utvecklingssprång händer det att man kan behöva trösta lite grann. Men som regel sover han 18-06 utan avbrott. Kan knappt fatta att gossen snart är 1 år. Eller ja, snart 11 månader. Det går ruskigt fort. Han kryper, går längs möbler och har tagit sina första steg. Milstolparna avlöser varandra och jag kan inte vara en stoltare mamma. Vilket litet mirakel. Även om han ibland driver sin mor till vanvett.
 
Jag vet att jag i början var otroligt osäker och undrade hur man skulle göra rätt. Känslan finns fortfarande kvar ibland, men jag har blivit betydligt tryggare i min roll som mamma. Ju mer jag ser hur min fina Melwin interagerar med omvärlden och utvecklas, ju mer säker blir jag på att jag och hans otroligt fina pappa gör en hel del rätt. Men det är inte helt lätt att vara mamma alla gånger. Det ska jag villigt erkänna. Men de fina stunderna, de små skratten, leenden och alla egenheter gör det väl mödan värt. Mitt älskade barn!

I övrigt så börjar det sakta men säkert också dra ihop sig för jobbstart. Jag har varit ruggigt nervös för detta en längre tid, jag vill inte lämna bort sonen en minut helst. Men nu har vi sakta men säkert börja att "öva" på att lämna honom en timme här och där. Mer för min skull än för sonens misstänker jag. Sist var jag borta en timme och gossen hade nog inte ens hunnit reflektera över att jag inte var där :). Suck, han kan väl åtminstone sakna mig lite. Skämt åsido så är det skönt att han är så pass självständig.
 
Nej, nu blir det snana kudden. Natti!

Livet tickar på

Har jag fått tid igen? Kan jag månne ha fått lite tid till övers? Men det ska man ju inte kunna som småbarnsförälder?
 
Oron över att gossen sköter sig själv gör sig påmind. Han är duktig min son. Han somnar själv i spjälsängen när han börjar bli trött. Jag lägger honom där, bäddar in honom i sin favoritfilt och sedan sover han 1-2 timmar. Jag har då egentid. Man ska som småbarnsförälder inte ha egentid. Så hela konceptet blir för mycket för min hjärna att hantera. Jag vet inte om det beror på kronisk sömnbrist (oavsett om gossen sover bra eller inte så sover man aldrig mer än 3 timmar i sträck, därav kronisk sömnbrist) elller att jag inbillat mig sååå hårt att livet skulle vara slut för min egen del när jag ynglade av mig.
 
I går var jag uttråkad och började i brist på annat att skriva en novell. Jag har tappat förmågan att fantisera ihop berättelser inser jag. Jag störtar in i nästa projekt, städa köket. Där var det klart, vad gör jag nu? Då går jag in på en sida som jag inte har besökt sedan innan Melwin blev till. Travian. Och ja, det faller sig så turligt att de har en serverstart i morgon (obs, detta hände i går). Så nu sitter jag här. Gossen sover och jag ville registrera mig på Travian för att ha lite tidsfördriv medan gossen sover. Men den har inte startat än, suck. Vad gör jag nu då?
 
Man kan nog tycka att detta är lyxproblematik. Men missförstå mig rätt. Gossen har dagar då jag inte får sätta ner honom mer än 3 minuter åt gången också. Men för det mesta är han en beskedlig om än gnällig gosse :)
 
Nu blir det en kopp kaffe till och senare ikväll blir det gymmet :)

Småbarnsförälder

 
Jag skriver inte så mycket på bloggen, vilket jag kanske i och för sig aldrig har gjort nämnvärt regelbundet. Men nu har jag åtminstone en någorlunda vettig anledning. Jag har ju blivit småbarnsförälder :).
 
Nog för att man inte har tid till lika mycket egna saker längre som man hade förut, men jag vet inte om jag kan hålla med somliga individer om att det är sååå jobbigt. Inte själva sömnlösheten och allt som hör till i alla fall. Det jobbigaste enligt mig åtminstone som förstagångsförälder är att inte veta. Att det känns som om man inte har en aning om hur man gör "rätt". Min kära mor lugnade (?) mig dock genom att säga att man vet egentligen aldrig om man gör rätt och man kan inte göra så mycket mer än att följa sin magkänsla.. Och detta oavsett om det är barn nr 1 eller barn nr 2.
 
Jag har haft en hel del frågetecken som blivit kopplade med en hel del oro, innan man väl har bestämt sig för hur man ska göra. Men nu känns det ändå som om både jag, gubben och Melwin hittade ett par fungerande knep för att få vardagen att flyta på smidigt :)
 
Bjuder på en bild på min fina lilla pojke!
 
RSS 2.0