Natten överlevdes

Natten faktiskt mer än överlevdes. Jag stormtrivdes ännu mer än vanligt på jobbet idag. Jobbade med tre andra underbara vikarier. Var så avslappnat. Alla bara visste vad de skulle göra. Ingen som bossade någon annan, så härligt. Så jag har varit pigg och alert hela natten. Kanske därför jag har så mycket energi kvar att jag orkar skriva blogg vid denna tid på dygnet ;) (för det har ju inte alls något att göra med att jag druckit tre koppar kaffe och tre redbull under nattens lopp ).
 
Nu inväntar jag min kära sambo som borde vara hemma om ca 15-30 minuter. Är så underbart att gå och lägga sig tillsammans. Jag är nog fortfarande rejält nykär i honom. Det är underbart att fortfarande ha det där pirret i magen så fort jag tänker på honom. Haha, bara att skriva om det gör mig extra pirrig.
 
En negativ grej får jag väl dock erkänna. Karlar sticks. De kan ha hur långa och mjuka hårstrån som helst, det är struntsamma. När de kommer i närheten sticks dem. En kväll när vi hade gått och lagt oss hoppade han intill mig. Jag utbrister "- BORT! Du sticks din pigelpott!". Varav jag då får ett fnittrande svar tillbaka från Emanuel "Jag ÄR ingen pigelpott, jag är en KAKTUS!!". Det är en sån där sak som jag och Emanuel med våran sent-på-natten-/tidig-morgon-humor kan ligga och skratta åt i säkert en halvtimme. Men nog om det. Nu ska jag ta mig en snabbdusch och lyssna på lite härlig musik som jag hängt upp mig på från melodifestivalen (Märtha -är du stolt nu?).
 
Puss hej
 
 

Lyckan..

Ingen är lycklig.
 
Detta konstaterade jag när jag stod nu i godan ro och diskade klockan 4 på morgonen. Jag stod och funderade på det här med avundsjuka. Att man vill ha det som någon annan har. Att man tycker att det är orättvist, man förstår inte varför andra kan ha sådan tur. Och de som har den turen, de är avundsjuka på de som har det ännu bättre än dem, och de är avundsjuka på de som har allt överflöd man kan tänka sig (börjar ni ana ett mönster). Och då slog det mig, den som har allt, den avundas "den enkla människan". Det är sant, för det har jag sett på tv.
 
Genom detta kan jag alltså konstatera att ingen är lycklig. Alla som skriver att de är helt lyckliga och helt tillfreds med livet, de ljuger. För detta kan inte vara sant. Man avundas alltid någon. Och om man nu är så lycklig att man inte avundas någon. Ja, då har man mål man vill uppnå i livet. Så då är man ju trots allt inte HELT lycklig för än målet är nått. Och att jag konstaterade detta, det gjorde mig faktiskt helt lycklig. För tillfället. För det kan man faktiskt vara. Man kan vara helt lycklig i en viss situation. Helt nöjd just där man är. Men, förr eller senare hinner de små (och stora) problemen ifatt. Och då är man inte HELT lycklig igen... Anledningen till att jag började filosofera över det här är för att jag stör mig faktisk, jag vet inte varför, på människor som enbart är superlyckliga på ytan hela tiden. Sådana människor tröttar ut mig. Jag mår dåligt i deras närvaro. Då jag vet att jag inte ens kan fejka en sådan extrem lycka. Och därför gjorde det mig glad när jag konstaterade att ingen är lycklig.
 
Är det någon som greppar vad jag svamlar om?

God kväll!

Ni får ursäkta den (jag hoppas) temporära bristen på bilder. Min stackars kamera har utvecklat alldeles egna fötter och knatat iväg på helt egen hand, jag lovar, den sitter i något hörn och hånskrattar över mina tappra försök att hitta den. Det tar mig till att jag tycker kurra-gömma är en taskig lek. Framförallt när den som letar (jag) inte är med i leken från början, och den som gömmer sig (kameran) bara kan sitta på något gömt ställe och hånskratta åt den stackarn som letar. Heter det ens kurra-gömma? Eller heter det kunna-gömma? Det borde ju vara mer logiskt med kunna-gömma. I och med att den som gömmer sig ska ju bevisa att den faktiskt kan gömma sig.
 
Strunt samma, jag känner att tankarna virvlade iväg en del där. Hur eller hur. Kameran är försvunnen så därav bristen på bilder.
 
Jag hade egentligen något jag ville skriva och berätta om, men efter mitt filosoferande över min försvunna kamera får jag motvilligt erkänna att jag inte för mitt liv kan komma ihåg vad det var jag ville skriva om egentligen. Är inte det lustigt? Att man kan vara precis på väg att säga/skriva något. Och i samma sekund som man tänkte det, är det borta. Och då brukar folk i sin okunnighet säga "- om du glömde det, så var det nog inget viktigt". Jag ska be att få tala om att allt jag säger är viktigt. Oavsett om det är min lösning på världssvälten eller min analys över hur kaffet smakar. Så det så...
 
Puss hej
RSS 2.0