It´s looking up!

Jag börjar känna mig lycklig igen.. Eller, nä.. Jag är lycklig. Alla gråa orosmoln är som bortblåsta. Med ett telefonsamtal kändes allt så fruktansvärt mycket bättre. Vet inte riktigt ben jag ska stå på. Jag har ingen koncentration av den anledningen att jag nu är för glad. Innan var jag för ledsen. Nu är jag bara så glad att jag skulle vilja ut och springa flera mil.
 
Nästa vecka börjar jag praktik på kvinnokliniken. Ska bli intressant att se något nytt. Häftigt..
 
Nej, nu blir det nog och se om jag kan ragga lite kaffepengar av någon klasskompis. Glömde min 20-lapp på skrivbordet i morse..
 
Puss hej!

Har inte haft lust..

Hej.. 
Jag har inte varken haft tid, lust, ork eller energi att skriva på bloggen på ett tag. Jag har haft allt för många järn i elden. Jag tänker heller inte skriva och berätta om allt här.
 
Men idag har jag varit med om något hemskt. Jag blev opererad på. Skuren! Jag skulle ta bort mitt stora födelsemärke på höften då det har ändrat färg. Så iväg till Oskarshamns sjukhus åkte vi idag vid 12-tiden. Jag måste erkänna att jag var lite nervös. Jag är defintivt inget fan av nålar och skalpeller. Uscha..
När vi väl kom dit så blev nervositeten bara värre. Och när jag träffade läkaren och han förklarade vilket stort snitt han skulle göra i min höft så fick jag väl mer eller minde en panikångestattack. Fy vad hemskt. Bara ren tur att Emanuel hade möjlighet att följa med och kunde hålla kvar mig på jorden lite grann i alla fall.
Läkaren verkade lite bitter. Jag var tydligen lite bökig att bedöva. De var tvungna att använda dubbla dosen. Men men, jag blev inte lugnare för det. Inte förrän jag i princip hade tappat känseln i hela vänsterbenet började jag andas i något mer normal frekvens. 
Operationen förflöt väl ganska fort ändå, både sköterskan och Emanuel gjorde sitt bästa för att distrahera mig från skrapljuden och ryckningarna i höften. Jag kände dem inte tydligt. Men obehagligt var det.
 
Men nu sitter jag här, sydd, omplåstrad och fortfarande bedövad. Det svider lite men inte mer.. Jag sitter nu istället och fruktar när bedövningen släpper. Usch! '
 
Nej, nu ska vi åka hem till Nybro och få mat av Marcus. Han skulle göra någon chipsgratäng. Det kan bli intressant!
 
Krams!

Nervös och orolig..

Stressen ligger över mig konstant. Känns som att jag är en sekund från att ränna in i väggen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt i nuläget. Jag har fokus på allt annat än det jag ska. Ingenting samarbetar nämnvärt med mig just nu. Jag känner väl det rent spontant som att bestiga Mount Everest just nu skulle vara som att gå på en picknick. Tur att jag har älskade Emanuel och min familj. Utan dem hade jag varit ett nervsammanbrott som satt och gungade i ett hörn någonstans..
 
Nej, ska se om jag kan få något vettigt gjort idag. Vill inte, orkar inte, kan inte... MÅSTE!
RSS 2.0