Optimist och pessimist

Optimisten i det här fallet är jag, och optimisten säger att nu kan det f-n inte bli värre. Då skriker pessimisten att joho då, det kan det.
 
I dag är jag låååångt ifrån munter. Jag har varit lite småtäppt i näsan när jag är liggande ett gäng dagar, kanske till och med veckor. Detta är dock ett helt normalt symtom på graviditeten, slemhinnorna svullnar upp. Ett par dagar har jag varit lite småöm i halsen när jag vaknat, men det har gått över så fort jag rest mig ur sängen och fått i mig lite vatten.
 
I dag däremot. I dag när äntligen mamma ska komma hit för första gången på jättelänge så har jag med största sannolikhet blivit sjuk. Jag vaknade i dag och hade fruktansvärt ont i halsen, nu två timmar senare har jag fortfarande väldigt ont i halsen. 
 
Det är väl inte så mycket att gnälla över egentligen, men någonstans så känner jag ändå att jag har mått tillräckligt dåligt, tillräckligt länge, utan att behöva drabbas av förkylning eller vad det nu är. Det lustiga är att jag har inte varit i närheten av någon som är sjuk alls. Dock är det väl så i och med att immunförsvaret är sämre att Mulle har släpat med sig något hem som inte har gjort honom sjuk men drabbade mig.
 
Nu ska jag försöka få tag i MVC och dubbelkolla att jag får ta mina vanliga förkylningskurer och sedan ska jag försöka få tag i mor och se om hon fortfarande kan tänka sig att komma hit och hjälpa mig sy om min gravidkudde så länge jag håller lagom avstånd.

Sömnlöshet

För något blogginlägg sedan beskrev jag hur det har en förmåga att bli väldigt lite sömn tack vare att jag måste byta sida så pass ofta. I natt var en natt då jag trots sidbyten inte lyckades somna. Jag sov nog en timme på sin höjd. Jag bestämde mig för att inte stressa upp mig över det (jag är ju ändå sjukskriven så drabbas inte så hårt av det). Så jag har legat större delen av natten och bara lyssnat på regnet som smattrat mot rutan. Nästan lite meditativt. Visst, fortfarande knöliga sidbyten stup i kvarten, men helt klart mysfaktor över hösttemperaturen och regnet.
 
Nu sitter jag dock här, gubben började ruggigt tidigt i dag och är redan iväg. Jag kunde definitivt inte ligga kvar i sängen efter att hans klocka ringt så nu sitter jag här med laptopen i knät och har både ätit frukost och druckit morgonkaffe med kanel i. Ja, det är en ny nojja jag har. Jag gillar saker med kanel (förutom kanelbullar) så brukar ta och bara pudra över lite kanel på kaffet nu för tiden. Mycket gott. Har dessutom läst någonstans att kanel stabiliserar blodsockret. Har innan enbart gillat lite kanel på risgrynsgröt, men just nu känns det som att kanel passar med precis vad som helst.
 
Nej, nu ska jag nöta ett par avsnitt av Dexter till så får jag se om jag lyckas gå och lägga mig en stund till sedan i förmiddag. Bebis i magen är klarvaken och buffar just nu i alla fall. Känner jag mig mindre ensam :)

... and now to something completly different...

 
Jag blir upprörd. Ja jag vet, jag blir ofta upprörd. Vad det är jag blir upprörd över kan variera. Jag kan uppröras över politiker, filmer, musik, människor generellt eller vissa människor i synnerhet.
 
I vanliga fall har jag ganska bristande tålamod med typiskt "tjejiga" intriger. Jag säger vad jag tycker och förväntar mig att de jag känner gör detsammma. Det är definitionen för vänskap för mig. Man ska kunna säga vad man tycker utan att behöva linda in allt i bomull hela tiden. Detta är väl både positivt och negativt av den anledning att om folk lindar in kritik i bomull så är det inte helt säkert att jag uppfattar kritiken och kan fortsätta sätta mig själv på en piedestal ;) Nej, skämt åsido. Jag märker av små inlindade pikar, och jag hatar dem, säg vad du tycker i stället. Och ljug för fan inte!!
 
Som jag sa, detta är min åsikt även i vanliga fall. Nu har jag dock ÄNNU mindre tålamod och ork att försöka klura ut och spela diverse sociala spel. Det är faktiskt inte någon enskild individ jag har i åtanke just nu, utan en kombination av två händelser jag varit med om nyligen. Jag blir bara så knäpp att man inte kan säga rakt ut, hörru, jag vill inte umgås med dig längre. Det hade gjort ont som satan, men då hade jag vetat vad jag skulle förvänta mig. Likadant om man har haft en konflikt med en vän och har rett ut detta, att sedan ständigt påminna om denna konflikt som är utredd och förlåten är också något jag inte förstår. Älskar folk helt enkelt att vältra sig i olycka?
 
Nej, jag förstår att detta inlägg blev en aning osammanhängande, men frustrationen jag känner är enorm. Jag skiter i det här nu. Har varken lust eller ork att ta tag i situationen. Jag håller mig till de som förstår och accepterar mig som den jag är. Precis som jag accepterar dem. BIlden nedan är från bröllpet jag och Emanuel var på i augusti, han är så fin min man!
 
RSS 2.0