Påverkbar!!

Jag är så otroligt lättpåverkad. Jag syftar då INTE på alkohol (även om det också stämmer, skönt att vara billig i drift). Men jag pratar om ifall jag ser någonting på exempelvis YouTube.
 
Idag råkade jag ut för en sådan grej. Jag satt på stolen för mänskligt avfall med mobiltelefonen i vanlig ordning i högsta hugg. Jag skrollar igenom facebookflödet i lugn och ro. Vad dyker då inte upp i mitt flöde?! Jo ett videoklipp där det kryper upp en gigantisk spindel ur toaletten!!! Det var ju inte heller i storleksklass med våra vanliga spindlar vi brukar se här, mer i storlek så katter och hundar skulle kunna vara en del av dess dagliga kostcirkel. Jag verkligen kände hur de spretiga benen antastade min högra skinka. Så snabbt som attan flyger jag upp från toan och håller nästan på att dränka mobilen i samma veva, på med brallorna och ut från toaletten, Jag vågade inte ens vända mig om och titta i toan bara ifall att det gömde sig en gigantisk spindel där.USCHA!!!
 
Sociala medier må finnas med i många delar av mitt liv, men från toaletten är den härmed bannlyst!! Där ska man få sitta i lugn och ro utan hjärtsnörp!!
 
Med detta inlägg säger jag godnatt.

Det stela leendet

Ja, jag vet inte om jag är själv om detta. Men jag betvivlar det. Nu kan jag ju inte säga att jag jobbar i ett standard serviceyrke som exemplelvis min mor gör. Men något som alla serviceyrken har gemensamt är att vi har fruktansvärda patienter/kunder/vårdtagare/brukare som kan vara hur fruktansvärda mot oss som helst och mer eller mindre gå till personangrepp. Felet kan vara något vi antingen inte är skyldiga till eller något vi inte kan göra något åt. Är det någon mer än jag som känner igen sig i det fina leendet man har när man står och tar skit för saker man inte kan rå för?
Jag är serviceminded. Jag levererar alltid mitt bästa och gör det med ett stort leende. Till trevliga människor gör jag dessutom allt som oftast det lilla extra. Har jag en trevlig människa kanske jag lyckas spejja fram en extra bra lösning på problemet, medan om människan är otrevlig gör jag mer eller mindre bara det jag måste.
 
Om man dessutom lägger på att vissa dagar är extra jäkliga. Ni vet en sådan där "jag-vll-bara-gå-hem-och-ignorera-världen-under-mitt-täcke-med-ett-stort-glas-vin-och-en-god-film"-dag. Av någon anledning har de allra mest otrevliga människorna en förmåga att dyka upp de dagarna. Jag vet inte om de har någon sorts radar inbyggd. En radar som letar upp människor som har dåliga dagar så de kan komma och göra livet ytterligare lite surare. Nu ska jag inte säga att jag på fullt allvar tror att det är så, det är nog snarare så att när man är trött och har haft en generellt dålig dag så blir nog även en bara lite jobbig människa en hemsk människa. Det är nog mer ens eget psyke som ser allt nattsvart. Men det är samtidigt (det stela leendet till trots) en skön känsla när man går hem efter en sådan dag. Man har trots en riktigt dålig dag gjort sitt jobb och gjort det bra. En sådan här dag hade jag i dag. Flera faktorer påverkade med både kollegor och de jag ska ge service till. Men peppa peppa, jag överlevde och jag gorde ett bra jobb som jag ändå kände mig nöjd med när jag gick hem i slutet av dagen.
 
Jag vill även tillägga att sedan finns det helt underbara människor. Det är ibland helt fascinerande hur många otroligt trevliga och intressanta människor det finns och hur många jag får priviegiet att möta varje dag i mitt yrke. Vilken lyckost jag är!
 
Jag är alltid lite försiktig med att skriva om mitt jobb på sociala medier inklusive bloggen, så jag skriver i en mer generell anda utan exempel. Därav lite flummig blogginlägg. Men som sagt. Hobbyfilosofen Tina lever än, hon har bara haft semester (?!).
 
Kvällen har förflutit med mat hos älskad Mulle och en massa mys samt tvättid. I dag lös tvättidstjuven med sin frånvaro och dra på trissor, källardörren gick inte i baklås heller. Jag får väl minsann ändå konstatera att i dag har varit en bra dag.
 
// Tina

Bugg och kiropraktor

Hallå läsare!
 
Igår skrev jag ju som bekant ett inlägg om den ökända väggen, min kära mor refererade lite fint till den berömda väggen i sin blogg. Jag vet inte om jag håller med om att berömd är det lämpligaste ordet att använda. Jag föredrar ökänd. Berömd ger det en form av positiv klang som jag finner en aning missvisande. Strunt samma egentligen. Jag är en sådan människa som gärna kan filosofera över och analysera bagateller i detalj.
 
Vidare tlll det som blogginlägget egentligen skulle handla om, men först vill jag bara berätta att i dag har jag haft en annorlunda känsla i kroppen. Om det beror på överdriven telefonkontakt med älskad mor eller blogginlägget i går låter jag vara osagt, men jag kände mig märkligt lugn i dag. Jag har haft fullt upp på jobbet hela dagen, det har varit en miljon stökiga grejer att reda ut och mer än en upprörd patient där något har gått fel i hanteringen. Trots detta hade jag ändå en väldigt lugn känsla i kroppen. När jag hade lunch gick jag lugnt och stilla ut till fikarummet och åt min lunch långsamt. Efter att jag ätit min lunch (som jag i vanliga fall brukar kasta i mig på 2 minuter) så insåg jag att jag fortfarande hade en stund kvar på rasten, så jag tog mig en kopp kaffe och gick ut och satte mig och ringde till älskad Mulle och småpratade en stund. Vi pratade om både lite dittan och dattan, stackarn hade blivit ordentligt förkyld. Och det var här som först det slog mig förändringen i kroppen som jag pratade om mig, alternativt i psyket. Jag kände empati, kan tyckte synd om honom och kände med honom för att han var förkyld. Jag vet inte om det är stressen som talat men det är länge sedan jag kände att jag verkligen brydde mig om någon annan av någon annan anledning än av pliktkänsla. Det var en skön känsla...
 
Nu kan vi ju åter igen försöka göra bloggrubriken rättvisa.
Efter jobbet åkte jag hem och tog det lite lugnt, åt kvällsmat och tittade lite på någon serie. Vid 19 kom pappa bort en sväng så vi skulle öva lite på det jag har lärt mig på buggkursen än så länge. För att göra en lång historia kort så har både jag och pappa dansat tidigare. Jag i ganska många år. Men av olika anledningar anmälde jag mig till en steg 1 kurs ihop med en partner som inte var bekant med dans, denna danspartner hoppade av. Men av denna anledning ville inte jag sluta med mitt favoritintresse så jag rekryterade pappa som var allt annat än motvillig till att ta upp det här med dansen igen. Sagt och gjort. Så nu var jag i dag tvungen att gå igenom vad vi har lärt oss i kursen så långt för att han inte ska köra en massa turer som kvinnorna på kursen inte kan. ;) I morgon är den faktiska buggkursen, det ska bli jätteroligt och konditionsträningen behövs ;)
 
När det gäller detta med kiropraktor har jag en lång tid (typ åratal) varit väldigt stel i mina mukler i nacke och rygg. Innan har det inte bekommit mig så mycket. Jag har ju känt att jag är stel och begränsad i rörligheten. Dock har detta med tiden blivit värre. Både mor och älskad Mulle har varit och knådat min rygg och nacke med jämna mellanrum. Tryckömheten är så överväldigande att jag mer eller mindre bara sitter och åmar mig, jag har till och med börjat avsky massage. Så i går pratade jag lite med Mulle om detta. Han sa att hans kusin Olle går hos en kiropraktor som tydligen hade gjort underverk för hans rygg. Jag har själv tidigare varit hos massörer, de plågar mig en stund och det hjälper kanske ett dygn eller två men sedan är jag tillbaka på ruta 1. Nu tänkte jag då i mitt stilla sinne att detta kanske vore värt att prova. Så jag ringer upp Olle och ber om numret till hans kiropraktor och ber om en lten förklaring. Hans förklaring gjorde mig dock inte så motiverad till att ringa numret jag fick....
- Det är en pina att gå dit, men det hjälper.
Kunde han inte utelämnat den första biten, nu fruktar jag att gå dit. Men vad tror min trogna läsare mamma, är det värt ett försök?
 
Nej nu är det sovdags!
 
Natti
 
RSS 2.0