Jag blir upprörd. Ja jag vet, jag blir ofta upprörd. Vad det är jag blir upprörd över kan variera. Jag kan uppröras över politiker, filmer, musik, människor generellt eller vissa människor i synnerhet.

 

I vanliga fall har jag ganska bristande tålamod med typiskt "tjejiga" intriger. Jag säger vad jag tycker och förväntar mig att de jag känner gör detsammma. Det är definitionen för vänskap för mig. Man ska kunna säga vad man tycker utan att behöva linda in allt i bomull hela tiden. Detta är väl både positivt och negativt av den anledning att om folk lindar in kritik i bomull så är det inte helt säkert att jag uppfattar kritiken och kan fortsätta sätta mig själv på en piedestal ;) Nej, skämt åsido. Jag märker av små inlindade pikar, och jag hatar dem, säg vad du tycker i stället. Och ljug för fan inte!!

 

Som jag sa, detta är min åsikt även i vanliga fall. Nu har jag dock ÄNNU mindre tålamod och ork att försöka klura ut och spela diverse sociala spel. Det är faktiskt inte någon enskild individ jag har i åtanke just nu, utan en kombination av två händelser jag varit med om nyligen. Jag blir bara så knäpp att man inte kan säga rakt ut, hörru, jag vill inte umgås med dig längre. Det hade gjort ont som satan, men då hade jag vetat vad jag skulle förvänta mig. Likadant om man har haft en konflikt med en vän och har rett ut detta, att sedan ständigt påminna om denna konflikt som är utredd och förlåten är också något jag inte förstår. Älskar folk helt enkelt att vältra sig i olycka?

 

Nej, jag förstår att detta inlägg blev en aning osammanhängande, men frustrationen jag känner är enorm. Jag skiter i det här nu. Har varken lust eller ork att ta tag i situationen. Jag håller mig till de som förstår och accepterar mig som den jag är. Precis som jag accepterar dem. BIlden nedan är från bröllpet jag och Emanuel var på i augusti, han är så fin min man!