The final countdown, graviditetens biverkningar

Hej alla mina fina läsare.
 
I dag tänkte jag bjuda på lite för mycket information. Tycker ni inte om detta bör ni sluta läsa omgående.
Jag är som bekant gravid i vecka 36. Jag är alltså på slutspurten innan förlossning. Jag har alltid längtat efter att bli mamma. Jag har alltid längtat efter att ha en bebis. Men längtan för att ha babykulan har väl inte riktigt varit det starkaste, men visst har den funnits där.
 
Nu när jag dock har den fina och vackra babykulan. FY FAN!
Min inre termostat svär jag på att den är trasig, värmevallningar som får mig att fundera på om övergångsåldern är nästa anhalt.
Bukväggen, revben, ljumskar, ja... allt som är inom sparkavstånd för bebis känns mörbultat. Som om någon har gått loss med en sådan där padda man har att platta till grus med.
 
Jag kommer inte ihåg senast jag kunde tvätta mig ordentligt i duschen, jag menar då den här sköna SPA-duschen man brukar unna sig ibland där man tar på de där raffsiga härligt riviga handskarna och skrubbar sig kliniskt ren. Faktum är att jag kommer inte ihåg senast jag lyckades tvätta fötterna med tvål ordentligt. Jag står med en borste som har ett skaft och försöker gno så gott jag kan.
 
Detta leder mig till nästa bekymmer. HÅR! Jag har inte haft så här mycket hår sedan, NÅGONSIN! Benen har så mycket hår att jag ser ut som en grottmänniska och längre upp... ja, jag är på sätt och vis tacksam att jag inte ser det på grund av magen så länge jag inte råkar slänga en blick i helkroppsspegeln när jag är naken. Jag har gjort detta vid några tillfällen. Jag blir rädd, den lurviga bävern från helvetet, mardrömmarnas murmeldjur. Uscha! Jag vill ansa mig!!!
 
Nästa problem är att ALLT är utom räckhåll. Och då menar jag allt. Sätta på sig strumpor? Nej glöm det, jag når inte. Gubben får hjälpa. Ta på sig byxor går men är ett smärre gympass. Plocka upp något från golvet gör att jag får välja, plocka upp objektet eller andas.
 
Sömnen är en bristvara, vaknar jag inte av att jag är kissnödig och måste knöla mig upp och ner i sängen igen, då vaknar jag för att höfterna gör ont och jag måste byta sida. Och detta kanske i sig inte låter så ansträngande. Men att vända mig från ena sidan till den andra är ett STORT projekt. Till att börja med måste den gigantiska gravidkudden jag sover med flyttas från den ena sidan till den andra (utan den kan jag inte ens sova 10 minuter). Efter detta försöker jag stånkande ta mig över på rygg och flyttar med täcket allt eftersom. När jag väl hamnat på rygg får jag dödsångest ett par sekunder då jag absolut inte får varken syre till hjärnan eller har några magmuskler för att smidigt ta mig över på andra sidan. När jag väl uppbådat tillräckligt med styrka för att flåsande ta mig över på sidan väntar 4-5 minuter att korrigera täcken, kuddar, gravidkudde, hår och underkläder så att man ligger något så där vettigt och kan somna om. Det tar också ett tag att hämta andan efter denna kraftansträning. Ibland väcker jag dessutom stackars gubben, men oftast lyckas jag flåsa tillräckligt tyst för att han ska kunna fortsätta sin sömn. Denna manöver sker åtminstone 6-8 gånger per natt, ibland i kombination med att jag är tvungen att gå upp på toaletten.
 
Utöver detta har vi ju ljuvliga tillägg av hormonella känsloutbrott, svullna kroppsdelar (tekniskt sett svullet ALLT) och en oändlig trötthet. Och den där utstrålningen som gravida påstått ska ha, det är inte någon "glow", det är svett.....
 
Och allt detta är ju egentligen bara I-landsproblem, jag förstår det. Det är temporärt och vikten är bara tillfällig. Jag bär ju livets mirakel inom mig. Men fy fasiken, det känns inte som något mirakel. Jag känner mig helt handikappad och ber min karl om hjälp med allt. Känner att förlossningen, oavsett hur smärtsam den än må bli är hjärtligt välkommen. Och missförstå mig rätt! Jag älskar min bebis i magen. Biverkningarna av graviditeten, not so much!



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0